På allmän begäran har bloggen kallats in som filmrecensent av två någorlunda samtida alster.

The Irishman
Recension: Rätt lång, va? Och jäklar vad Robert de Niro har legat under kniven på sistone. 3/5

Huvudsakligen ovidkommande analys: Anledningen till att jag sa upp mitt gymkort permanent för runt ett decennium sedan var inte, som jag sade till damen i kassan när hon enligt manus förhörde sig om skälet, att jag uppnått den perfekta kroppen och därmed inte hade mer där att göra. Nej.
Egentligen handlade det om hur svårt jag plågades av fenomenet att två killar inte tycks kunna passa varandra när de bänkpressar för tungt utan att samtidigt påpeka att Maffiabröder kanske är den bästa film som gjorts.

Jag har länge begrundat hur min egen, och, i mindre utsträckning, samhällets inställning till denna både populära och kritikerrosade genre förändrats över tid. Jag var också en gång ung och hade svårt att hantera kroppens plötsliga överproduktion av testosteron, och attraherades därmed rent teoretiskt av den organiserade brottslighetens spännande miljö: att vara en del av ett eget gäng likar, stå över lagen, leva som vi vill, ta vad vi vill ha och det i överflöd. Stå utanför etablissemanget och inte bara göra uppror mot dess hycklande tristess, utan också belönas rikligt för det i termer av självbild och ekonomi. Under min uppväxt var den reella bakgrunden till detta, alltså den italienska maffian i USA under mitten av 1900-talet, ungefär lika abstrakt som cowboys och indianer. Nu när organiserad brottslighet är orden på varje politikers läppar, och jag som vuxen besutten svensk medelklass ser filmer av denna sort kan jag inte hjälpa att påminnas om hur lite jag kan relatera till maffian, och hur mycket jag kan relatera till dess offer; den vanlige hederlige medborgaren. Hur renons jag är på eget våldskapital, och hur försvarslös jag är utan det statliga våldsmonopolets bistånd.

Maffiafilmens struktur är ju i regel en klassisk historia om uppgång och fall, där protagonisterna i sista akten får betala allt vad de är skyldiga, och filmen därmed deklarera sensmoral; live by the sword, die by the sword. Men det är inte de man minns, väl? Det är ju hur coola de var. Hur egenmäktiga. Deras sköna snack. Respekten de fick. Den aspekten ger mig en besk bismak idag. Jag kan inte längre med gott samvete citera Joe Pesci.

Nu finns ju Snabba Cash-franchisen redan, för all del, men jag efterlyser annars den första riktiga svenska gangsterfilmen som anammar alla de genrekonventioner som redan är väletablerade, om ett ungt gäng kompisar som klättrar till toppen genom hänsynslöshet, upplever en kort storhetstid och sedan äts av nästa generation. Om Gudfadern kunde bli vad den blev på hemmaplan, varför inte något motsvarande här, nu när vi faktiskt har en sådan kultur och för första gången skulle kunna se en film av denna sort med en blick som inte är romantisk? Jag tror att marknaden är enorm.

Dune
Recension: Visuellt storslaget komplement till boken. 4/5

Huvudsakligen ovidkommande analys: Jag är ju en stor Frank Herbert-beundrare, ska sägas, och har plöjt hela Dune-sviten genom vått och torrt, ända till det djupt förvirrande slut in medias res som blev följden av Frank Herberts bortgång. Apropå den pågående AI-debatten har jag ofta dragit mig till minnes en episod ur böckernas forntid, där maskinerna gjort uppror men besegrats i vad som blivit känt som The Butlerian Jihad, vars budskap blivit en lag för hela samhället, och tvingat fram en kader av mänskliga “datorer”, mentats, för avancerade uträkningar: “Thou shalt not make a machine in the image of the human mind”. Men om detta kan ju varenda fårskalle hålla låda i timmar utan att en enda gång ta hänsyn till egen brist på insikt, så jag ska föregå med gott exempel och hålla käften.

Som många andra storfilmer som försöker realisera en fantastisk miljö ur litteraturens vida överlägsna och gränslösa värld till fördel för folk som saknar tålamod och egen fantasi… förlåt. Jag börjar om. För mig som kan boken utantill uppfattade jag hela filmen som en samling fantastiskt fina rörliga illustrationer till Herberts text. Jättevacker att se på, väl rollbesatt, klok i sina beslut att inte förklara ihjäl allting. En del material som tillförts gillade jag väldigt mycket, så som att de kejserliga sardaukar-soldaterna sjunger strupsång när de utför mänskliga offer som en sorts teambuildning-aktivitet. Man lyckades också med lite av en helig graal inom nischad sci-fi, det vill säga skapa trovärdiga bilder av så kallade ornithopters, alltså flygfarkoster som flaxar med vingarna.

Jag gillade att filmen var rätt långsam och att den slutade innan jag hann bli besviken. Nästan. Den lyckades ändå. Trots att man följde förlagan tämligen troget gjordes ett kreativt val alldeles i slutet som jag inte begriper och som fyllde mig med stora farhågor inför framtiden, för antingen betyder det att Denis Villeneuve inte förstått innebörden, eller att han har andra avsikter än Herbert, inget av vilket fyller mig med tillförsikt. Enligt sålunda: När Paul Atreides segrar i sin avslutande duell visar han sig vara en vida överlägsen knivkämpe, men har aldrig dödat förr. Det som i boken får de åskådande Fremen-krigarna att respektera honom är att han efter att ha besegrat sin motståndare börjar gråta, något som på den törstiga ökenplaneten Arrakis där varje droppe vätska är guld värd är känt som “att ge vatten till de döda”, en symbolhandling av enorma mått, och den som mer än någonting annat i sagans första akt visar oss vem Paul är och vem han kan bli. Jag kan inte veta vad som komma skall, och låt oss inte dra orimliga paralleller utan brasklapp, men det är väl ändå lite som att sätta upp Hamlet och stryka hela den där tjatiga att vara eller inte vara-grejen för att den trots allt inte för handlingen framåt.