Jag vet inte hur bekanta läsekretsen är med Stendhals syndrom. Vissa mer, andra mindre, säkert. Det nordiskt klingande namnet Stendhal var en pseudonym för den franske 1800-talsförfattaren Henri-Marie Beyle. I en italiensk reseskildring beskrev Stendhal sitt hur han 1817 besökte Florens, och hur tagen han blev över stadens enorma konstskatt. Stendhals syndrom är uppkallat efter denna händelse. Definitionen är förvirring, hjärtklappning, illamående, svimningsanfall och hallucinationer till följd av överexponering för stora mängder konst*. Festlig synonym: Hyperkulturemia. Jag utmanar dig att på ett organiskt sätt fläta in detta ord i valfri bisats under morgondagens lunchdiskussion och posta resultat och reaktioner här.

Filmfestivalen i Cannes framkallar nog en mild variant av Stendhals syndrom hos de flesta, i alla fall om man envisas med att försöka se så många filmer som möjligt under de timmar projektorerna snurrar. Det blir mängder av intryck, ofta från kulturkretsar med helt egna konventioner. Jag landade i Nice vid lunch, tog bussen till Cannes, registrerade mig**, plockade upp den ohemult fula lilla Cannesväskan (framtida tävlingspris!), dumpade bagaget på det hotellet (som inte var så mycket inrökt som det var att checka in i ett stort lungödem) och satte fart mot kärnverksamheten.

Först på menyn hamnade den indiska regissören Ashim Ahluwalias Miss Lovely, visad utanför tävlan. Jag hade inte det blekaste aning om vad jag skulle få se (det hör till charmen), och det visade sig vara ett drama om produktionen av mjukporrfilm med skräckinslag i det sena 80-talets Bangkok, en kriminell verksamhet som i kombination med en olämplig störtförälskelse försätter huvudpersonen i fritt fall mot samhällets botten. Filmen, som inledningsvis skildrar hindisk gladporr med gott humör, urartade snabbt och oväntat i svårmodig blåsångest på ett mycket Requiem for a dream-artat sätt.

På vinst och förlust gick jag efter detta och ställde mig direkt i den nya kön till samma salong, denna gång till Sergei Loznitsas In the fog. Vilken roligt sammanträffande, tänker den beläste läsaren, det är ju samma titel som den vitryske författaren tillika samhällsteoretikern Vasil Bykovs andravärldskrigsroman från 1989! Detta är dock alls ingen sjuk slump, utan tvärtom en filmatisering av just denna svårmodiga lilla volym om inhemska kollaboratörer i det av tredje riket ockuperade landet. Rysk film, som varken har speciellt omfattande eller god erfarenhet av, är något alldeles speciellt. När jag träffade Daniel Espinosa medan han satt och klippte färdigt Safe house frågade jag honom hur det kommer sig att nordiska regissörer går hem i Hollywood. Han svarade med en lång och mycket genomtänkt monolog som inte fick rum i tidningen, men andemeningen var denna: De nordiska länderna har små filmmarknader, och ett filmspråk inspirerat från väst: Hans egen framgångsbiljett Snabba cash var en gangsterfilm, Tomas Alfredsons dito var en vampyrfilm – båda genrer som begrips i Los Angeles, berättade på ett konventionellt om än begåvat sätt. Regissörerna är med andra ord redo att börja jobba i Hollywood på kort varsel utan att behöva omskolas, samtidigt som hemlandets filmmarknad är så liten och hårdbudgeterad att de lätt låter sig lockas därifrån. I Frankrike är filmmarknaden så stor att det inte finns någon större anledning för en regissör att flytta utomlands, och i öst är filmkonsten så apart från västerländska konventioner att de inte går att översätta. Det sistnämnda är alltså poängen i just det här fallet. Jag roade mig med att sitta och klocka klippen i In the fog. Väldigt få var kortare än 90 sekunder. Klippningsarbetet måste gått på nolltid: Varje klipp markerades till och med av ett cigarettmärke i övre högra hörnet, och det kan inte funnits fler än 100 stycken i en över två timmar lång film – det är ungefär vad en Bournerulle gör av med per scen. Klippen är i regel fyllda av tystnad, ofta talande sådan. Kameran betraktar skeendet med en snigels oändliga tålamod. Små åthävor får dramatiska effekter, som en förändring av skärpedjupet. Den press som lyfts från klipprummet hamnar istället på ensemblen, som måste repetera skoningslöst och spela teater. Det är mycket imponerande. Allra mest fantastiskt var en låååång tagning som börjar i ett litet rum med en dialog som pågår några minuter. Kameran följer en av karaktärerna ut ur byggnaden, längs en lång grusgång, tills denne vänder sig om och fäller en perfekt, ensam tår som rinner nedför kinden. Hade han inte lyckats pressa ut lite saltvatten exakt då hade allt behövt göras om från början. Jag skulle gärna velat veta hur många tagningar som gick åt för att få till stånd både denna och resten av filmens scener. 127 minuter vitryskt svårmod är kanske inget jag skulle rekommendera som hälsosam daglig kost, men In the fog var tveklöst en upplevelse. Jag har annars svårt att prata kvalitet i Cannessammanhang, det är lite som att försöka recensera luften.

Kvällen avslutades i sanden framför den enorma bioduk som står uppställd på stranden nedanför croisetten och dit alla är välkommna. Man visade Hajen.

*Stendhals syndrom får mig också att minnas den första dagen jag klev in som vikarie på magasinet King, en sommar för två-tre år sedan. Många lätt introverta läsare med ömtåligt självförtroende känner säkert igen känslan i att kliva in i en ny och redan etablerad kontext för första gången, precis som att börja i ny klass i skolan: Man är rätt sårbar. Kommer någon tycka om mig? Kan jag få vänner här? Platsar jag? Redaktionen tog med mig ut på lunch, och vi började prata om Florens, en stad jag hoppas att alla får tillfälle att besöka förr eller senare. Stendhals syndrom nämndes. Jag sa i förbigående
– Det är ju även titeln på en rätt grisig film av…
– …Dario Argento, sa tre pers i munnen på varandra.
Jag kan nog få kompisar här, tänkte jag, och det stämde bra.

**Blev jag uppgraderad till blå? Gud nej.

Ursprungligen publicerat den 22 maj 2012.

Kommentar den 22 maj 2012: Denna text utgör början på en beskrivning av det första av mina två ackrediterade besök på filmfestivalen i Cannes. Tämligen lite av vad jag på rak arm drar mig till minnes idag handlar egentligen om film, utan om större och viktigare ting. Efter många timmars förvirring i försöken att orientera mig kring festivalens visningsschema, allmänna upplägg och grader av behörighet genomsyrades jag av den öronbedövande frågeställningen: Hur kan någonting så stort och anrikt fungera så dåligt? (Mer om detta följer i kommande installationer av denna återblicksserie, vill jag minnas.) Tio års ackumulerad livserfarenhet har försett mig med fler ledtrådar om vad det hela handlade om.

Cannesfestivalen enorma komplexitet för den ovane besökaren må vara en naturlig frukt av en ur svenskt perspektiv irrationell organisationsförmåga, men jag tror också att vi har att göra med ett medvetet exkluderande system, vars svårigheter syftar till att göra festivalen otillgänglig för andra än eliten. Dessa samhällets grynnor och grund stöter man på ganska ofta på kursen mot vuxenlivet, har jag blivit varse: Någonting är svårt, ter sig svårare är det borde vara, och svårigheten har ett självändamål: om du inte klarar av att passera tröskeln har du ingenting i rummet att göra. Death by bureaucracy. Ofta behöver du hjälp av god vän, förälder eller annan kontakt, och finns ingen av dessa till hands antyder ditt bristande nätverk att du är en person som inte heller kommer trivas i det nya sällskapet, och vice versa. Denna sorts sociala tröghet värnar för att lika barn även fortsatt ska kunna leka bäst. Hemmavid är försåten mer dolda: Att detta faktum utomlands blir så naket inför någon som växt upp i 80-talets svenska folkhem där alla får vara med och alla köar tillsammans (åtminstone rent teoretiskt) blir absolut lite av en kulturkrock, och det är inte utan att man känner sig rätt naiv i efterhand: man tipsar högljutt informationsansvariga om att lite hjälpsamma skyltar kanske hade kunnat vara en bra idé, och vandrar trumpet vidare lyckligt omedveten om att deras frågande blickar i själva verket betyder att avsaknaden av skyltar är en del av konceptet.