Min första stora kärlek på spelfronten – jag har förstås spelat sporadiskt även tidigare, ägt en Amiga, en primitiv dator och en Sega Megadrive, etc – var Ocarina of time, som blev en lugn oas i soldathemmets källare under femton månader av värnplikt i slutet av 1900-talet. Jag är en stor beundrare av Zelda-spelens återkommande logik, som imiterar livet: För att kunna lägga beslag på ett eftersträvansvärt föremål måste du ha en sak, för att få den krävs en pryl, för att kunna nå grejen behövs en grej och vill du ha den tarvas en grunka. Föga anade jag då att Ocarina of time skulle bli den optimala förberedelsen inför en avlägsen framtid som lågprioriterad filmskribent på Cannesfestivalen.
 
Till de tre större dagliga visningarna av tävlande filmer på Theatre Lumière krävs inte bara det presspass som du redan genomgått horribla och milt integritetskränkande procedurer för att erövra. Du behöver även ha en inbjudan. Denna är inte exklusivare är att du måste masa dig upp till presskontoret och be om den, men det hela försvåras av att absolut ingen känner något behov av att förklara för dig hur detta fungerar, utan överlåter dig med varm hand i famnen på trial-and-error. Eftersom jag led av viss sömnbrist hade en betydande del av dagen redan gått när jag hittade upp till kontoret och bad jourhavande dam om en inbjudan till David Cronenbergs Cosmopolis.
– Ah, monsieur, de är alla slut! Men ni kan alltid försöka få en av det audiovisuella presskontoret. Var ni var det audiovisuella presskontoret ligger? Inte? Ni behöver först gå ut, ta korridoren till vänster. När ni passerat pressboxarna svänger ni först vänster och sedan vänster igen. Följ det bruna garnet genom labyrinten. Ni skjuter därpå en blå portal mot den sluttande väggen på ljusgårdens andra våning och en gul portal i golvet, varpå ni bara behöver besvara sfinxens gåta innan ni kan fortsätta till det audiovisuella presskontoret.

Väl på plats visade sig det audiovisuella presskontorets hjälpsamhet ha överdrivits. Mitt gula kort kördes genom en scanner varpå ett otäckt pulserande läte började ackompanjera en röd saftblandare i taket.
– Monsieur, ni tillhör printpress. Detta är det audiovisuella presskontoret. Försvinn ur vår åsyn. Däremot kan du försöka reservera en inbjudan vid konsolerna i källaren. Hittar ni till källaren? Inte?

Efter sju sorger och åtta besvikelser visade sig konsolerna i källaren varken kunna engelska eller acceptera min personliga PIN-kod. Lyckligtvis visas Cosmopolis även under morgondagen i Salle du Soixantième, en biografsalong så hemlig att dess blotta existens är omtvistad. Fortsättning följer.

Dagens första film blev istället Koji Wakamatsus 11.25 jiketsu no hi, Mishima Yukio to wakamonotachi, eller 11/25, the day Yukio Mishima chose his own fate – en biografi över den japanske författaren Yukio Mishimas sista år i livet. Märkligt nog har denna historia redan berättats på bloggen, men kräver kanske en snabb repetition: I samband med den amerikanska invasionen av Japan som gjorde slut på andra världskriget skrev man om landets konstitution. Det tog några få dagar, och plötsligt var man i praktiken en parlamentarisk demokrati (om en på pappret en konstitutionell monarki, liksom Sverige). Kejsaren, Japans själ, tvingades i nationell radio avslöja att han inte som tidigare förmodat var en levande gudom, utan bara en vanlig människa som alla andra, om än född med silverpinnar i mun. Denna förnedring sved i många japanska hjärtan, och under 60- och 70-talet uppstod en mängd nationella sammanslutningar som dels ville återbörda kejsaren till makten, dels såg de socialistiska och kommunistiska tankegångarna bland landets studenter som ett hot mot den japanska folksjälen. En av dessa nationalister var författaren Yukio Mishima (vars böcker jag älskar). Med egna pengar skapade han en milisgrupp som ville leva samurajliv. Allra helst ville man få till stånd en statskupp, men insåg att detta förmodligen var omöjligt. Mishima och fyra andra ockuperade en byggnad tillhörande de nationella självförsvarstrupperna – ett sorts nationalgarde – och tog befälhavaren som gisslan. Mishima höll ett brandtal för de församlade hemvärnsmännen, men möttes bara av burop. Han och en av hans närmaste män begick då självmord på samurajers maner: Genom att skära upp magen, varpå en utsedd sekond lät katanan falla och skiljde huvudet från kroppen. Genom sitt exempel ville man återuppliva tankegångar från bushidons gamla Japan, men uppfattades mest som ett gäng anakronistiska galningar. En fascinerande historia, värd en bättre film än denna.

Om du är empatiskt lagd och därmed känslig för filmer där de svaga och försvarslösa utsätts för orättvisor kan jag starkt rekommendera att vända 180 grader och springa så fort benen bär nästa gång någon vill bjuda dig på en visning av den mexikanska filmen After Lucia. Tänk en sympatisk far och en välartad dotter som mist sin fru respektive mor i en bilolycka, med naturliga traumatiska följder. Vi som inte torterade smådjur som barn tycker instinktivt rätt synd om dem och önskar att allt ska gå väl när de flyttar till en ny stad för att börja om på nytt. Så blir tyvärr inte fallet. Efter att dottern i ett ögonblick av svaghet låtit sig filmas med mobilkamera av den pojke från gymnasieklassen som hon har fyllesex med under en fest, sprids klippet i hela skolan. En bestialisk mobbning tar vid, som inkluderar förnedring, skamklippning, misshandel, våldtäkt, det offentliga serverandet och den påföljande tvångsmatningen med en födelsedagstårta bakad av bajs och vispgrädde. After Lucia var något av det jobbigaste jag sett på bio, och att döma av hur folk skruvade på sig och stönade av medlidande under de värre scenerna var jag inte ensam. Regissören Michel Franco visade sig dock veta hur man lämpligtvis avslutar en historia som omöjligt kan få ett lyckligt slut, och detta var på intet sätt en film jag ångrar att jag sett, bara väldigt hemsk, i synnerhet för den som trodde sig ha duckat den värsta ångesten eftersom Michael Hanekes Amour redan visats.  

Filmkritikernestorn Roger Ebert nämnde i en passus för några år sedan att han aldrig sett en koreansk film som inte innehöll perverst sex och tortyr. Im Sang-Soos Do-nui mat/The taste of money höll sig trogen landets cineastiska ideal, då det inte hann gå många minuter innan lättklädda prostituerade red runt ovanpå affärsmän iklädda raffset, och filmen protagonist dumpades på ett golv med en plastpåse knuten över huvudet. 

Ursprungligen publicerad 23 maj 2012.

Kommentar 23 maj 2023: Åh fy faan, After Lucia. Den hade jag sånär glömt, men nu kommer allt tillbaka. Jag minns hur de skulle åka på klassresa allihop, varpå hela klassen omedelbart spärrar in den stackars tjejen på en toalett, där hon får tillbringa all tid då inga lärare finns i närheten. Sova får hon göra på golvet, och när någon är nödig öppnar de bara dörren på glänt och kissar rakt på henne. Var är du när du behövs som bäst, Erik Ponti?