Det finns en hel gren av matematik tillägnad köandet, först utforskad av en dansk ingenjör vid namn Agner Krarup Erlang när förra seklet var ungt. Köteori handlar förvisso om att beräkna effektivitet i olika kösystem, baserat på parametrar som ankomstintensitet hos kunderna, antal betjäningsstationer och tid för betjäning. Matematiken står dock i regel på systemets sida, och bryr sig mindre om varje enskild kunds tillvaro. Denna handlar mer om psykologi.

Jag vet inte i hur hög utsträckning läsekretsen haft nöjet att köa i olika kultursfärer, men skillnaden är stor. I Sverige är köandet heligt och byggt på ankomsttid: det anses att först till kvarn först får mala – även om det finns normbrytande fenomen, exempelvis när det öppnas en extra kassa i affären och alla tidigare förvärvade köplaceringar i den ursprungliga kön enligt allmän överenskommelse inte kan tas vidare till den nya. I Tyskland funkar det enligt följande: Om det finns tydligt anslagna regler för hur kön fungerar köar man med militärisk disciplin. Är det mer oklart utbryter anarki. Japansk etikett borgar för att köandet sköts exemplariskt, och dessutom utan sura miner eftersom det anses vara höjden av social bortgjordhet att visa upprörda känslor.

Hur funkar det i Cannes då? Det finns ett annat svensk köfenomen som har en hel del gemensamt med de franska filmfestivalsköerna, och detta uppstår när folk väntar vid övergångsställen. Ingen köar vid övergångsställen; alla ställer sig istället på en lång rad längs trottoaren – av någon anledning ser ingen svensk någon anledning att ställa sig bakom en annan om det inte finns några naturliga begränsningar i sidled, och har därför utvecklat ett märkligt system där alla står först i kön. Så är det ofta i Cannes: Köerna är så långa att de ringlar sig långt utanför kravallstaketslabyrinterna, till asfalterade ingenmansland där de teoretiskt sett kan bli hur breda som helst. Alltså ställer sig inte senkomlingar bakom siste man, utan bredvid. Ett fascinerande racinglopp i ultrarapid tar sin början, där det gäller att oändligt långsamt hasa framåt tills du vunnit placering och hamnar snett framför personen du just ställt dig bredvid, varpå du återigen rör dig in mot köns mitt och hamnar framför vederbörande. Jag har sett kapplöpningar som dessa vara i över 50 minuter, under vilka två kombattanter kämpar om att avancera kring decimetern i försöken att diskret få in armbågen framför den andre. Som hoppfull anhängare av tron på människans inneboende godhet letar jag ofta efter minsta tecken på en inre moralisk konflikt hos dessa köstrebers, och har aldrig kunnat upptäcka minsta lilla: I Cannes har man bittert fått lära sig läxan att man antingen kan vara hänsynslös och sitta i mitten, eller vara schysst och få tillbringa 120 minuter i 25 graders vinkel mot bioduken.

Dagen började med kortfilmer, en maratonsittning i vilken samtliga tävlande kvartslånga bidrag visades rygg mot rygg. Kortfilmen är ett underskattat format: Det går alldeles utmärkt att under loppet av 15 minuter berätta en historia som är båda engagerande, komplex och tillfredsställande, ett faktum jag gärna skulle vilja påpeka för regissören av dagens avslutande film. Vi kommer dit.

Cronenbergs Cosmopolis, då. Till att börja med är det intressant att konstatera att varje enskild festivalsalong har sitt eget kulturella mikroklimat: I Salle Debussy, till exempel, där industrifolk är i majoritet gentemot journalisterna, applåderas det högljutt under den hiskeligt fula lilla animation som inleder varje film, där den tänkta kameran följer svävande trappsteg upp mot stjärnorna till festivalens väntande logotyp. I Salle de Soixantieme, där reprisvisningar hålls för enbart press, är det däremot dödstyst. Kanske i protest mot osamarbetsvilligheten hos det audiovisuella presskontoret eller den allmänna bristen på information, vad vet jag. Jag tyckte mig ana en stämning av mild passiv aggressivitet.
I filmen, baserad på en av Don DeLillos minst uppskattade böcker, följer vi den 28-årige affärspampen Eric (Robert Pattinson) på väg i limousin genom New York till följd av en fix idé om att klippa sig på andra sidan staden. Limousinen fungerar som mobilt kontor, sängkammare, bar och toalett, och utanför de tonade rutorna äger diverse underliga händelser rum. Såväl boken som filmen består av kritik mot rovkapitalismen, men källmaterialet är illa lämpat att översättas till vita duken. Är men inte exceptionellt snabbtänkt eller redan på förhand förtrogen med bokens frågeställningar lär mycket av informationen gå förlorad. Därmed inte sagt att den vare sig är ointressant eller substanslös, men i skriven prosa kan man ta sig tid att absorbera den i egen takt. Så inte här. Robert Pattinson gör i och med Cronenbergsamarbetet ett högst överlagt val att lämna den typ av film han kommit att bli förknippad med, men i slutändan framstår ingen av de två som vinnare. Cosmopolis är det knepigaste jag sett från Cronenberg sedan Spider och Naked Lunch, men föll mig mindre i smaken än båda. För fans av regissören eller författaren finns ingen anledning att hålla sig borta, för andra kan jag tänka mig ett flertal.

Under kvällen såg jag prisutdelningen i kategorin Un Certain Regard, vars uppgift är att lyfta fram originella och annorlunda filmer från olika delar av världen, och som har ett gott öga till debuterande regissörer. Juryns ordförande Tim Roth framstod som en mycket sympatisk herre, men han är å andra sidan en så bra skådespelare att man inte vågar dra några slutsatser av detta. Icke desto mindre hoppade han upp i famnen på den mycket storvuxne och lika glade som bakfulle regissören till Le Grand Soirée, som tilldelades juryns hederspris.

Vinnare blev dock, mycket välförtjänt, den After Lucia som jag både såg och skrev om under gårdagen. After Lucia har legat och skavt i hjärnbarken ända sedan visningen, och för mig personligen var det mycket försonande att få se 17-åriga huvudrollsinnehaverskan Tessa Ia Gonzalez Norvind, som tillbringade hela filmens speltid kryssandes från den ena djupt kränkande scenen till den andra, stå glad och lycklig på scenen tillsammans med resten av filmteamet, arm i arm med en lika glad jämnårig skådespelare som i en av scenerna kissade på hennes huvud. För att inte må för dåligt under gårdagens visning tvingades jag ofta sitta och erinra mig själv att det bara var en film jag såg, och att alla barnen säkert hade hur trevligt som helst under inspelningen. Ceremonin var på så vis ren och skär katarsis.

En biografisk film om impressionisten Pierre-Auguste Renoirs sista reumatiska år avslutade kvällen, och gjorde vad den kunde för att bekräfta alla de värsta fördomarna man kan ha om fransk film: Vackert filmad, välspelad, oändligt lång, mycket vårtgårdar i bild och med ambitionen att berätta banala ting på det mest pretentiösa sätt som tänkas kan. En sådan här film kan omöjligt vara kort, då en speltid på 90 minuter hade gjort substanslösheten alldeles för uppenbar. Trots stor brist på dynamik klockade man in på två timmar jämnt, och slutade som väntat in medias res utan att ta ställning till någonting. Du vet också att du befinner dig i Cannes när folk sitter kvar under eftertexterna och till mans stämmer upp i spontan applåd när namnet på filmens fotograf dyker upp.

Icke desto mindre fint att visningen avslutades med att en ensamt strålkastare lyste upp det närvarande filmteamet, som gavs en stående ovation.

Ursprungligen publicerat den 24 maj 2012.

Kommentar den 24 maj 2023: Så här tio år efter händelsen – jag återkom till Cannes filmfestival två år i rad, men kommer inte längre ihåg huruvida detta var första eller andra gången – minns jag mest den lätt obehagliga men samtidigt kittlande känslan av lågintensiv ångest som dels infinner sig när du befinner dig på okänd mark, dels är helt ensam i en miljö full av människor, och hur dessa två faktorer påverkade upplevelsen av de filmer som presenterades. I ett sårbart tillstånd, om du förstår. Det var inte dumt alls.

I all sitt kaos och sin skoningslösa kastsystem gav Cannes också en inblick i den europeiska filmscen som till stor del befinner sig i kronisk förmörkelse bakom den amerikanska dito vad oss svenskar anbelangar, en erinran om hur vi som provinsiell bondenation helt saknar flockimmunitet mot den dummaste och mest lättsmälta kultur som importeras kan, och inom loppet av några få släktled förlorat snart sagt all kontakt med den kontinent vi tillhör. Fransk film må vara stor i Frankrike och tysk dito i Tyskland, och så vidare, men det angår sällan oss när Marveluniversumet ständigt expanderar. Cannes ger en inblick i en surrealistisk parallellvärld där folk som Lars von Trier och Michael Haneke, eller för all del Ruben Östlund, betraktas som halvgudar, och där de estetiska värderingarna är radikalt annorlunda. Därmed inte insulärt: varje filmskapare som med framgång skapar ett personligt uttryck sätts på piedestal, och en Anders(s)on kan lika gärna heta Roy som Wes. Det är en påminnelse om filmen som konstuttryck snarare än som massmedium, om än gärna med visst överlapp.

Jag är som folk är mest; ser hellre om Terminator II än kollar upp vad Berlin Alexanderplatz egentligen handlar om. Men, för att avsluta med en parafras på Jack Nicholsons replik från Livet från den ljusa sidan: Cannes made me want to be a better man.