I. Scenen: En oväntad defibrillation, The Thing (1982).

II.
The Thing är ett nostalgiskt minne från den tid då vinjetten John Carpenter’s framför en titel var en form av om inte kvalitetssäkring så åtminstone en garanti för tillfredsställelse för den morbide. Det sena 70-talet och större delen av 80-talet blev hans guldålder. Efter den av sin samtid sorgligt missförstådda Big Trouble in Little China (1986) hamnade Carpenter svårt på dekis, och repade sig aldrig. Hans sista försök att återvända till storskalig filmproduktion blev 2001 års Ghost of Mars, och vid det laget var vi många som vant oss vid att regissörens insisterande på att placera sitt eget namn i filmtiteln var en varning om att till varje pris undvika alstren ifråga. Nämnda film är även ett exempel på en spaning bloggen torgfört förr, det vill säga att det inte går att göra film om planeten Mars utan att dra på sig fiasko.

1982 stod Carpenter på toppen av sin förmåga, och filmade den udda skräckfilmen The Thing, i vilken en isolerad polarforskningsstation utsätts för besök av en udda rymdvarelse kapabel att på mycket kort tid smaska i sig och imitera levande organismer. Exakt vad organismen har på agendan är oklart: Kanske är det bara skrämd och missförstådd efter att ha väckts abrupt från mångårig dvala i isen, och bara ömsesidig aggression hindrade en diplomatisk lösning från att komma till stånd. Det hör inte till saken, då filmen lämnar dylika bryderier därhän och klokt nog koncentrerar sig på den komplicerade kampen för överlevnad, som försvåras ytterligare av det kärva klimatet.

The Thing innehåller en mängd för sin tid uppseendeväckande effekter, som trots dryga tre decennier på nacken bibehåller sin styrka. Visst, vi kan fnissa elakt åt stop motion-sekvensernas hackiga stelhet, men man måste också erkänna att det inte är varje dag man ser ett huvud liksom rinna loss från den kropp där det en gång hörde hemma, hala sig längs golvet med hjälp av en kameleontliknande tunga för att sedan spruta ur sig sex ben och ett par extraögon på stänglar ur hakar, för att sedan avvika över golvet för att sätta sig i säkerhet bortom räckhåll från Kurt Russels eldkastare. Det petige kan för all del fråga sig varför inte huvudet tryckte ur sig benen med en gång och därmed rationaliserade bort tunggymnastiken, men låt oss inte klyva hår: Här har en fantasi utöver det vanliga varit verksam. The Thing liknar fortfarande ingenting annat, inkluderat avsevärt försenade och från John Carpenter helt autonoma uppföljare (prequel, egentligen) som förvirrande nog också heter The Thing.

Denna fantasi tillhör Roy Bottin, ensam ansvarig för samtliga specialeffekter i filmen (med ett undantag där han fick hjälp på grund av överbelastning). Bottin var endast 22 år vid tillfället och något av ett underbarn, och fick carte blanche av Carpenter att göra vad han kände för. Bottins enda egentliga claim to fame före The Thing var ett sent inhopp i den stressade effektavdelning som jobbade på The Return of the Jedi, och som gav Bottin fria händer att formge det udda band som underhåller i Jabbas palats på Tatooine. Bottin själv gestaltar den längste av dem. Tyvärr vanställdes hans arbete i den digitala uppfräschningen av den ursprungliga trilogin, där just denna sekvens förlängdes med hjälp av klandervärd datoranimation.

Bottin var till stor del autodidakt, och tvingades experimentera en hel del för att få till stånd det vi ser framför kameran i ovan bifogade sekvens, och resultatet blev inte alltid det avsedda: Där huvudet sakta lämnar sin hals valde han helt enkelt att hetta upp plasten och låta tyngdlagen göra sitt, lyckligt ovetande om att han i samma veva startade en kemisk reaktion där thinner frigjordes och förvandlade hela historien till en ytterst flamfarlig förening inte helt olik napalm. Den fattade mycket riktigt eld under dramatiska omständigheter, men då scenen lyckligtvis ändå skulle sluta med att ensemblen kremerade odjuret medelst eldkastare fanns gott om brandsläckare tillgängliga, och ingen hann komma till skada. Arbetet, däremot, fick göras om från början, och efter att ha jobbar i stort sett alla dygnets vakna timmar dagligen i mer än ett år diagnosticerades Bottin med utmattningssyndrom och fick skrivas in på sjukhus. Den första vågen av kritiker, som var allt annat än imponerade av The Thing, ansåg att effekterna var för bra: De var så underliga och kraftfulla att de stal all energi ur den övriga filmen. Eftervärlden skulle komma att korrigera omdömet: Filmen är en kultklassiker och effekterna en integrerad del av en oförglömlig helhet.

Nedan en intervju med Roy Bottin. Apropå hans utmattning påpekar en talande kommentar under denna video att Roy är 22 år gammal här, men ser ut som 40.